Igår kväll samtalade Torbjörn Tännsjö, Johan Frostegård och jag i Filosofiska föreningen på Stockholms universitet om dödandets etiska frågor. Det filosofiska resultatet var väl det väntade. Torbjörn Tännsjö motiverade sitt krav på rätt till läkarassisterat självmord på utilitaristiska, nyttoetiska grunder. Johan Frostegård motiverade sitt nej utifrån den traditionella läkaretiken. Det gjorde även jag. TT menade att opinionen är på glid mot en liberalare inställning till saken. Vi andra båda menade att opinionen snarare är på väg mot en större förståelse flr vad god medicin handlar om: att inte överbehandla, att läkaren lyssnar på patientens önskningar och samråder med vårdpersonalen i övrigt och med anhöriga. Men i sak var vi nog rätt eniga. (När skall det äntligen gå fram att patienten har ett starkt självbestämmande och kan säga nej till all slags behandling? Och när skall alla läkare ta till sig vad god palliativ vård innebär?)
På det icke-filosofiska planet var vi än mer eniga. Varje avgörande vid livets slut är speciellt (om än inte helt unikt). Så snart vi beskriver ett sådant beslutsproblem i hela dess komplexitet och med alla nyanser, ja då verkar vi inte vara så oeniga om svaret.
En annan sak framgick också av diskussionen: Våra attityder och värderingar på det här området styrs väldigt mycket av våra personliga upplevelser av närståendes död.
Det blev alltså ett ganska vänligt och sympatiskt samtal inbördes och med filosofistudenterna.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
På temat dödshjälp kan jag inte låta bli att citera Peter Strang som i läkartidningen (nr 14 2001) konstaterar att:
"Ett intressant forskningsfynd är också att mer än hälften av termialt sjuka patienter och anhöriga bejakar eutanasi i en hypotetisk situation, om det rör andra, men nästan aldrig om de rör dem själva."
Dvs de som verkligen är svårt sjuka, döende, kan tänka sig dödshjälp för den som ligger i sängen bredvid men inte för sig själv. I sanning ett resultat som manar till eftertanke.
Post a Comment