VAD VILLE JANNE JOSEFSSON VETA?

Jag gissar att alla känner till TV-programmet Uppdrag granskning. Det har lett till att en hel del missförhållanden i samhället har uppdagats och rättats till. Programmet syftar till att bygga upp en folkstorm kring ett aktuellt samhällsproblem. Det kan beskrivas som moralisk folkstorm som underhållning och mänskojakt, om man vill vara kritisk.

Ett program nyligen tog upp ett fall av vanvård av barn. Det var inte barnets föräldrar som kritiserades och hängdes ut, däremot de lokala sociala myndigheterna. I ett uppföljningsprogram hetsade journalisten Janne Josefsson en studiopublik mot kommunens ansvariga. Programmet slutade i halleluja-stämning med att publiken samfällt fick ropa ut att de inte godtog politikernas och tjänstemännens förklaring av vad som hänt.

Vad var det egentligen Janne Josefsson ville ha för svar från dem? Ville han ha en beskrivning av vad som hänt? Han fick det, men var inte nöjd med den. Vi gjorde fel – var inte ett svar som godtogs. Vi beklagar – var heller inte ett godtagbart svar. Jag är rätt övertygad om att Josefsson ville ha något slags moraliskt erkännande. Inte en orsaksförklaring till vad som skett, eller rättare inte skett, utan en moralisk dom. Ett moraliskt erkännande av skuld. Egentligen ett medgivande av en moraliskt klandervärd egenskap, en last. Inte något så urvattnat som ett medgivande av slarv eller oförsiktighet, utan något i stil med: Vi var hänsynslösa, onda, illvilliga eller liknande. Han ville kanske ha en ödmjuk bön om förlåtelse. Eller kanske skulle det räckt med att politikerna och tjänstemännen blivit ordentligt förödmjukade.
Javisst är det skönt att moralisera. Det lättar. Men i frågor av det här slaget är det lättköpt. Myndighetens företrädare får inte uttala sig om klienter. Journalisten däremot har helt fria händer.