ÄR DU RÄDD FÖR TYSTNAD?

Jag är präst och jag tycker jag har märkt att vi präster ofta mer än andra människor är rädda för tystnad. Det kanske beror på att när någon talar om något allvarligt med oss, vi liksom står på språng för att komma med det riktiga och förlösande ordet. Det är förödande i så fall. Man skulle ju egentligen låta orden sjunka ner i en, begrunda dem. Ofta tror jag det kan räcka så. Sjukhuspräster – och jag har tyvärr aldrig jobbat som sådan – måste ha en väldig fördel i att de kan gå kring och lyssna. Inte föra journal. Deras tystnadsplikt är ju, mycket, mycket stark. Förresten. Måste en präst alltid ha svaret?

Eller är det så att tystnad upplevs som något hotfullt? Det finns en teaterpjäs av August Strindberg som heter ”Den starkare”. Två personer på scenen. Den ene talar. Den andre tiger. Och det är förstås den tigande som är den starkare. En av mina lärare på universitetet var ganska fruktad som tentator. Han satt nämligen väldigt tyst. Och då kunde den stackars studenten bli nervös och frestas att bara prata på. Men syftet var ju att professorn ville låta studenten komma till tals.

Jag tror att tystnad kan vara antingen inbjudande och lyssnande eller fungera som ett maktmedel, att bli den starkare. Min kollega Gunilla Silfverberg har skrivit kloka saker om dialogens betydelse för etiken. Då menar hon säkert en dialog som just är inbjudande och aktivt lyssnande.