VAD VILLE JANNE JOSEFSSON VETA?

Jag gissar att alla känner till TV-programmet Uppdrag granskning. Det har lett till att en hel del missförhållanden i samhället har uppdagats och rättats till. Programmet syftar till att bygga upp en folkstorm kring ett aktuellt samhällsproblem. Det kan beskrivas som moralisk folkstorm som underhållning och mänskojakt, om man vill vara kritisk.

Ett program nyligen tog upp ett fall av vanvård av barn. Det var inte barnets föräldrar som kritiserades och hängdes ut, däremot de lokala sociala myndigheterna. I ett uppföljningsprogram hetsade journalisten Janne Josefsson en studiopublik mot kommunens ansvariga. Programmet slutade i halleluja-stämning med att publiken samfällt fick ropa ut att de inte godtog politikernas och tjänstemännens förklaring av vad som hänt.

Vad var det egentligen Janne Josefsson ville ha för svar från dem? Ville han ha en beskrivning av vad som hänt? Han fick det, men var inte nöjd med den. Vi gjorde fel – var inte ett svar som godtogs. Vi beklagar – var heller inte ett godtagbart svar. Jag är rätt övertygad om att Josefsson ville ha något slags moraliskt erkännande. Inte en orsaksförklaring till vad som skett, eller rättare inte skett, utan en moralisk dom. Ett moraliskt erkännande av skuld. Egentligen ett medgivande av en moraliskt klandervärd egenskap, en last. Inte något så urvattnat som ett medgivande av slarv eller oförsiktighet, utan något i stil med: Vi var hänsynslösa, onda, illvilliga eller liknande. Han ville kanske ha en ödmjuk bön om förlåtelse. Eller kanske skulle det räckt med att politikerna och tjänstemännen blivit ordentligt förödmjukade.
Javisst är det skönt att moralisera. Det lättar. Men i frågor av det här slaget är det lättköpt. Myndighetens företrädare får inte uttala sig om klienter. Journalisten däremot har helt fria händer.

SAKNAS DET DIRIGENT?

”Dirigent saknas” – det är titeln på en mycket uppmärksammad rapport från Äldrecentrum (2001:6) Av Ulla Gurner. Den handlar om bristen på samordning i omsorgen om äldre mellan slutenvård, öppenvård, äldreomsorg och informell omsorg. Där skulle alltså behövts en dirigent. Det är säkert sant.

Vad gör en dirigent? Jag vet litet om det eftersom jag spelar i en amatörorkester. Ja, faktiskt i två orkestrar. Dirigenten samordnar, inspirerar, kritiserar och uppmuntrar. Men litet tillspetsat skulle man kunna säga att orkestern med sin dirigent är den sista arenan i ett demokratiskt samhälle där vi faktiskt accepterar en diktator. Det skall förstås vara en snäll och förstående diktator. I den lilla orkestern behövs egentligen inte en dirigent. Tänk dig en stråkkvartett som dirigeras… Nej, där behövs bara att någon nickar igång, och sedan känner man tillsammans tempo och fraseringar.

Det måste vara en härlig upplevelse av makt att dirigera. Jag tänker på Mr Kaplan i USA. Han ägde och arbetade med något slags ekonomiskt nyhetsbrev. På det tjänade han mycket pengar. En gång kom han att lyssna på ett framförande av Mahlers så kallade uppståndelsesymfoni. Den grep honom starkt och han började drömma om att få dirigera den. Kaplan kunde inte dirigera. Men han hade råd att hyra en professionell dirigent som lärde honom. Dessutom, han hade råd att hyra en stor orkester (jag tror till och med att det var Chicago Symphony Orchestra) för att en enda gång få dirigera Mahlers symfoni. Det gick mycket bra. Idag far han världen runt och dirigerar just denna enda symfoni och håller seminarier kring den. Det är en rätt otrolig historia.

En dirigent måste kunna ge goda råd åt en mängd musiker på olika instrument. En gång samtalade jag med Leif Segerstam om detta. Han ansåg att en dirigent måste behärska just ett stråkinstrument (han är själv violinist och utbildad vid Sibeliusakademin och vid Juilliard, och han har dirigerat de flesta stora orkestrar). Men det finns ju också dirigenter med annan bakgrund. Sixten Eckerberg till exempel var pianist. Anthony Halstead spelar horn. Men ändå. Dirigenten måste kunna grundhantverket. Kan en Mr Kaplan själv spela – och i så fall på vilken nivå?

Idag är det ganska vanligt i vårdens och skolans värld att ledaren inte själv behärskar professionerna. Verksamheten leds av ekonomer eller socionomer eller vad vet jag allt. Det är inte bra, enligt min mening. Vi underordnade professionella har inte riktigt tilltro och respekt för den som själv inte kan hantverket. Men saken har ju två sidor. Vi vill dels ha en bra ledare och administratör, och dels vill vi ha en som kan det vanliga jobbet. Sällan får vi en person som är bra på bådadera.

Vårdens olika yrkesetiker – läkarens, sjuksköterskans, terapeutens, gymnastens – är speciella. De bryter sig ofta mot vårdadministratörens värderingar. Administratören har ett mandat som ytterst är demokratiskt. Det måste ibland göras hårdhänta prioriteringar, och de kan vara lättare att göra för den som står litet på sidan om den kliniska verkligheten och de personliga patientrelationerna. Kanske att en pensionerad arméofficer kan göra det bättre än en läkare eller sjuksköterska. (Bäst att påpeka att jag nu inte är ute efter militären Jan Björklund och hand skolpolitik, även om den ofta ifrågasätts av verksamma lärare). Men en dirigent som aldrig själv har spelat ett instrument kan nog inte riktigt förstå hantverket, och kan inte ge särskilt goda råd åt musikerna.

Dödshjälpsdiskussion

Igår kväll samtalade Torbjörn Tännsjö, Johan Frostegård och jag i Filosofiska föreningen på Stockholms universitet om dödandets etiska frågor. Det filosofiska resultatet var väl det väntade. Torbjörn Tännsjö motiverade sitt krav på rätt till läkarassisterat självmord på utilitaristiska, nyttoetiska grunder. Johan Frostegård motiverade sitt nej utifrån den traditionella läkaretiken. Det gjorde även jag. TT menade att opinionen är på glid mot en liberalare inställning till saken. Vi andra båda menade att opinionen snarare är på väg mot en större förståelse flr vad god medicin handlar om: att inte överbehandla, att läkaren lyssnar på patientens önskningar och samråder med vårdpersonalen i övrigt och med anhöriga. Men i sak var vi nog rätt eniga. (När skall det äntligen gå fram att patienten har ett starkt självbestämmande och kan säga nej till all slags behandling? Och när skall alla läkare ta till sig vad god palliativ vård innebär?)

På det icke-filosofiska planet var vi än mer eniga. Varje avgörande vid livets slut är speciellt (om än inte helt unikt). Så snart vi beskriver ett sådant beslutsproblem i hela dess komplexitet och med alla nyanser, ja då verkar vi inte vara så oeniga om svaret.

En annan sak framgick också av diskussionen: Våra attityder och värderingar på det här området styrs väldigt mycket av våra personliga upplevelser av närståendes död.

Det blev alltså ett ganska vänligt och sympatiskt samtal inbördes och med filosofistudenterna.

Tingens moral

Ett vapen pockar på att användas, sägs det. Varje ting har ett budskap. Det vill något. Det här är inte något mystiskt. Ett tillverkat ting, en artefakt, har alltid blivit till genom mänskliga avsikter. Till exempel för skjuta. Förresten finns det ett slags pistol som har ett ovanligt tydligt budskap. Det heter Parabellum. Det är som bekant latin och betyder ”förbered krig”. Konstig benämning. Men i själva verket är det ena ledet i ett ordstäv: ”Om du vill fred, så förbered krig” (si vis pacem, para bellum). Jag tycker det är ett ganska falskt budskap. Pistolens enkla budskap är ju ändå: skjut med mig!

Tingen omkring oss vill oss något. Ofta är budskapet av moraliskt slag. Eller det har åtminstone något att säga oss om hur vi skall leva våra liv. Etiken sitter i väggarna. Därför menar jag att arkitekter har ett stort ansvar. De ställer upp ramarna för vårt vardagsliv och vårt arbetsliv. Och det handlar om mycket fasta ramar med följder på riktigt lång sikt.

Sjukhusmiljöer talar sina tydliga budskap. En god vän till mig vårdades en tid på en psykiatrisk klinik. När jag besökte honom visade han på rummen. –Se här, breda dörrar och inga trösklar. Det är för att man skall kunna rulla sängar och bårar. Men här rullas aldrig några sängar eller bårar. Jag tyckte han hade rätt. Antagligen berodde det på att man ville efterlikna det ”riktiga” somatiska sjukhuset med dess höga status.

En intressant pryl är stetoskopet. Med det kan en läkare förbinda sig med patientens kropp och lyssna in i den. Jag lyssnar in i dig, säger stetoskopet. Det är nog ett trös­te­rikt budskap. Men det är också påträngande.

Vi ger innebörd och betydelse åt tingen. Sedan styr de oss. Det påminner mig om Marx. Som jag tolkar Marx´ säger han att det bör vara så att människan skapar ting och lägger sin kraft och fantasi i dem, och när hon sedan tar dem i bruk utvecklas hon och får nya behov och skapar nya ting, och på så sätt utvecklas människan i en ständig växelverkan med naturen. Men enligt Marx bryts detta fruktbara samspel mellan människan och naturen genom att det hon tillverkat, varan, tas ifrån henne, och i stället får hon en usel lön som ersättning. Det är som när vi skördar honungen och ger bina sockervatten som ersättning.

Det brukar sägas att Marx fått tanken från Ludwig Feuerbach. Feuerbach förklarade religionen som en mänskliga projektion. Vi projicerar våra farhågor och förhopp­ning­ar på en gud. Sedan fruktar och vi den gud vi själva har skapat. För mig rymmer det en gnutta sanning. Vi vränger till en gudsbild, och sedan blir vi slavar under den. Så uppstår kanske fundamentalismen. Vi har rimligen ett ansvar för att vår gudsbild är autentisk, att den är ödmjuk och öppen. Vi har förstås också ett ansvar för alla de ting vi skapar och för de budskap vi förser dem med. Moralen är inkarnerad. Den sitter i ting och byggnader och institutioner.

ÄR DU RÄDD FÖR TYSTNAD?

Jag är präst och jag tycker jag har märkt att vi präster ofta mer än andra människor är rädda för tystnad. Det kanske beror på att när någon talar om något allvarligt med oss, vi liksom står på språng för att komma med det riktiga och förlösande ordet. Det är förödande i så fall. Man skulle ju egentligen låta orden sjunka ner i en, begrunda dem. Ofta tror jag det kan räcka så. Sjukhuspräster – och jag har tyvärr aldrig jobbat som sådan – måste ha en väldig fördel i att de kan gå kring och lyssna. Inte föra journal. Deras tystnadsplikt är ju, mycket, mycket stark. Förresten. Måste en präst alltid ha svaret?

Eller är det så att tystnad upplevs som något hotfullt? Det finns en teaterpjäs av August Strindberg som heter ”Den starkare”. Två personer på scenen. Den ene talar. Den andre tiger. Och det är förstås den tigande som är den starkare. En av mina lärare på universitetet var ganska fruktad som tentator. Han satt nämligen väldigt tyst. Och då kunde den stackars studenten bli nervös och frestas att bara prata på. Men syftet var ju att professorn ville låta studenten komma till tals.

Jag tror att tystnad kan vara antingen inbjudande och lyssnande eller fungera som ett maktmedel, att bli den starkare. Min kollega Gunilla Silfverberg har skrivit kloka saker om dialogens betydelse för etiken. Då menar hon säkert en dialog som just är inbjudande och aktivt lyssnande.